Globalisering är ett begrepp som används allt oftare i debatt och i media. Trots det saknas en riktig definition av begreppet. En möjlig definition av ordet skulle kunna vara att globalisering är en process som innebär ett ökande flöde av varor, tjänster, kapital, människor och information mellan världens länder. Vill man uttrycka det lite mjukare kan man säga att globaliseringen har gjort att människor och företag runtom i världen mer och mer beroende av varandra. Teknisk utveckling, inte minst IT, har varit en mycket viktig faktor bakom globaliseringen.

Inflation är detsamma som försämrat värde på våra pengar. Om inflationen har varit till exempel 5 procent ett år, så betyder det att de varor och tjänster som vi handlar i genomsnitt har ökat i pris med 5 procent under året. Pengarna har blivit mindre värda eftersom vi får mindre varor för lika mycket pengar. I Sverige är det Riksbanken som har i uppdrag att hålla inflationen i schack. Riksbanken har som mål att prisökningarna, det vill säga inflationen, ska ligga mellan 1 och 3 procent per år.

Utbildningsnivån hos en befolkning används ofta som mått på ett lands samlade kunskaper och färdigheter. 1970 hade bara en tredjedel av svenskarna gymnasie- eller högskoleutbildning. 2006 hade 84 procent av svenskarna mellan 25-64 år minst en gymnasieutbildning. Det är mycket högre än snittet i OECD (en organisation för världens rika länder) som ligger på knappt 70 procent. Sverige ligger även över snittet för OECD vad gäller andelen högskole- och universitetsutbildade. Var tredje svensk har en högskole- eller universitetsutbildning. Dock är våra nordiska grannländer ännu mer välutbildade än vi svenskar.

OECD mäter var tredje år 15-åringars kunskaper i matematik, naturkunskap och läsförståelse. Den senaste studien visade att svenska elever är duktiga på läsförståelse. Här hamnade Sverige på plats 10 av de länder som deltog i undersökningen. I matematik och naturvetenskap placerade sig dock Sverige betydligt sämre – en 21:a respektive 22:a plats. Enligt PISA befinner sig den svenska grundskolan i mittfåran bland världens i-länder, om man ser till elevernas kunskapsnivå. Ändå är Sverige ett av de länder som lägger mest pengar på skolan.

Cirka 35 procent av den totala energiproduktionen i Sverige kommer från fossila bränslen. Motsvarande siffra för världen är 80 procent. Från 1970-talet och framåt har dock Sverige blivit mindre oljeberoende. I Sverige är oljan den mest använda fossila energikällan. I världen är kol och naturgas, vid sidan av oljan, två väldigt betydande fossila energikällor

Den svenska elproduktionen vilar på två ben: vattenkraften och kärnkraften. Tillsammans svarar dessa för i stort sett all elproduktion i landet. Konsumtionen av kärnkraftsel i Sverige ligger på cirka 70 terawattimmar per år. Endast två EU-länder konsumerar mer kärnkraftsel; Tyskland och Frankrike. Kol är annars det vanligaste energislaget som används för elproduktion i EU och många andra delar av världen. Eftersom kärnkraften och vattenkraften är så dominerande i den svenska elproduktionen är utsläppen av växthusgaser från vår elanvändning väldigt små. En lägenhet som på ett år förbrukar 2000 kilowattimmar svenskproducerad el släpper ut cirka 40 kg koldioxid. Detta är lika mycket som 20-25 mils bilkörning släpper ut.

Ett land kan ha god ekonomisk tillväxt utan att energianvändningen behöver öka i någon större omfattning. Mellan 1995 och 2005 ökade till exempel industrin sin produktion i Sverige med 76 procent, samtidigt som industrins energianvändning endast ökade med 5 procent. Ökad energianvändning behöver inte heller betyda ökade utsläpp av växthusgaser. Mängden växthusgaser som släpps ut beror framför allt på hur mycket fossila bränslen som använts i produktionen. Från 1970-talet och framåt har Sverige ersatt mycket av användningen av fossila bränslen med koldioxidfri el från kärnkraft och vattenkraft. Detta har inneburit att Sverige släpper ut mindre koldioxid idag än 1970. Samtidigt har ekonomin vuxit betydligt – BNP har faktiskt mer än fördubblats.

Kyotoprotokollet har som mål att industriländerna ska minska sina utsläpp av klimatpåverkande gaser med 5,2 procent under perioden 2008-2012 jämfört med utsläppsnivån år 1990. Kyotoprotokollet säger att en stor del av utsläppsminskningarna ska ske genom åtgärder som i-länder genomför innanför sina egna gränser. Men avtalet ger också möjligheter att samarbeta internationellt för att nå utsläppsmålen på ett kostnadseffektivt sätt.

Totalt betalar vi i Sverige cirka 1 500 miljarder kronor i skatt. Det innebär ca 50 procent av hela BNP (värdet på alla varor och tjänster som produceras i landet under ett år). Merparten av dessa skatteintäkter kommer från olika skatter på arbete. De direkta skatterna på arbete består nästan uteslutande av inkomstskatt som vi betalar till kommunen eller staten. De indirekta skatterna på arbete ser man sällan själv. Det rör sig mest om arbetsgivaravgifter, egenavgifter och löneskatter som betalas av arbetsgivaren. Andra viktiga skatter är momsen på varor (cirka 285 miljarder kronor), kapitalbeskattningen (drygt 200 miljarder kronor) och olika punktskatter (drygt 100 miljarder kronor).

Näringslivet omfattar de sektorer av ekonomin, där varor och tjänster produceras, säljs och köps frivilligt på en marknad. Näringslivets produktion betalas av privata medel, i motsats till den offentliga sektorns produktion som betalas av olika skatter och avgifter. Industrin, jordbruket och handeln hör till näringslivet liksom byggnadsindustri, banker, försäkringsinstitut med mera. Hit hör alltså alla företag.

Sverige är ett litet land som måste exportera varor och tjänster. På hemmamarknaden måste svenska varor och tjänster konkurrera med importen, det vill säga de varor och tjänster som kommer in i Sverige från andra länder. Hur bra ett land lyckas med det brukar kallas konkurrenskraft. Om de flesta föredrar svenska varor och tjänster så har vi god konkurrenskraft. Skulle Sverige få sämre konkurrenskraft så innebär det att svenska företag kommer sälja mindre av sina produkter både utomlands och i Sverige. Konkurrenskraften beror flera faktorer där kvaliteten och priset på produkterna är de mest betydande. Priset på svenska produkter beror i sin tur på företagens kostnader. Här spelar givetvis löner och skatter stor roll.

Bruttonationalprodukten, BNP, är värdet av alla varor och tjänster som produceras i ett land under ett år. Företagen bidrar till BNP genom försäljningsintäkterna, minus kostnaderna för inköp från andra företag. Om ett företag producerar muttrar av stål är dess bidrag till BNP försäljningsintäkterna från muttrarna minus kostnaden för stålinköpen. Själva stålvärdet i muttrarna kommer in i BNP via det företag som producerar stålet.

Kollektivavtal tecknas mellan en arbetsgivarorganisation (eller enskilt företag) och ett fackförbund. Kollektivavtal reglerar bland annat löner och övriga anställningsvillkor. Ungefär 90 procent av de som arbetar i Sverige omfattas av kollektivavtal i någon form. Kollektivavtalen är inte obligatoriska enligt lag. För att få till stånd ett kollektivavtal har fackförbunden rätt att vidta stridsåtgärder, till exempel strejk. Arbetsgivarnas motvapen kallas lockout och innebär att anställda utestängs från arbetet. Det har dock blivit alltför dyrt att lockouta personal, så stridsåtgärden används knappt längre.

Om statsbudgetens intäkter är lägre än utgifterna måste staten låna för att täcka skillnaden. Detta innebär att statsskulden ökar. Det vanligaste är att staten lånar inom landet. Staten lånar alltså av sina egna medborgare. Om man istället lånar utomlands så kan effekten på ekonomin bli större, eftersom räntebetalningarna då går till utlandet och alltså försvinner ur landet. Om statsskulden växer väldigt fort så medför det problem. Den ökade statskulden innebär nämligen att räntan på skulden växer för varje år och detta måste betalas med våra skattepengar. I Sverige ökade statskulden kraftigt från 1970-talet till slutet på 1990-talet. Under senare år har statskulden dock stabiliserat sig och till och med börjat minska. Det är också viktigt att komma ihåg att en ökad statskuld inte nödvändigtvis behöver vara negativ. Om staten lånar för att investera i saker som förbättrar för landet, till exempel järnvägar och annan infrastruktur, kan det vara bra för staten att kortsiktigt öka lånet.